Lyssnar man noggrant, och det vet jag att många av er gör så hör man man ett surrande, smått elektorniskt, ljud.
T's självmord är absolut med på top fem listan över saker som skadat mig mest. Sen börjar trummorna.
Hårt i fyrtakt. Först ganska lugnt.
Jag saknar att prata om synth med T och jag saknar hans glada miner. Speciellt när någon tog fram en kamera.
Pianot och surrandet ökar i samma tempo som trummorna blir hårdare och snabbare.
Som en ambient mardröm. En sån där mardröm som håller i flera timmar efter att du vaknat.
Idag har jag färgat håret rosa. Stark och gäll färg för att lysa upp i höstsvärtan.
Men mest för att hylla T. Han berättade en gång att han ville sticka ut mer än vad han gjorde. Något om att han inte vågade för rädslan att bli utskrattad.
Sedan färgade han håret, piercade sig och visade verkligen vilken planet han kom från.
Samma som mig. En helt annan än de andra.
Jag hyllar T genom att visa att jag vill tillhöra hans revolt. Hans kontrakultur som skoningslöst hävdar sig och existerar.
Trummorna upphör. Pianot och surrandet blir lika lugn som i början.
Jag tror att synapserna i T's hjärna gav honom ett starkt ljus att titta på innan han packade och reste till himmelriket.
Nu sitter han där och jag är inte med.
Trummorna kommer tillbaks och hammrandet på pianot. Mycket starkare än förrut. Nästan provocerande starkt..
Tårarna rinner ner på mitt vita linne. Jag älskade T och nu saknar jag T. Har inte fattat att jag inte kommer träffa honom igen.
Såg en fallande stjärna igår. Önskade att mitt oförstående över att jag inte får se honom igen är ett omen.
Ett omen om att himmelen finns och att jag hamnar där.
Trummorna gör nästan ont i öronen, men det är otroligt vackert så jag stänger inte av eller sänker volymen.
Imorgon är det minnesstund för min saknade vän-
Det är Halloween nu. Små pojkar och flickor utklädda till spöken och skelett överallt.
Det blir många tårar.
Till slut hör man bara det frenetiska surrandet.
1